By the way ...

Julefrid

Jag har varit tyst här den senaste tiden. Här ägnat mig åt att sakta ner och jula in. Stannat hemmavid. Många lata förmiddagar i morgonrock. Halleluja vad skönt. Också många mysiga stunder med andra. Mycket soffprat. Med barnen som leker brevid. Almanackan är tom och inga måsten. Lägenheten doftar gran och lyser fint.

Fick en ny almanacka i julklapp. Är alltid nått visst med proceduren att föra över viktiga händelser från förra året till det nya. På köpet liksom inventerar man det gångna året. Jag bläddrar igenom otaliga "S sjuk, jag sjuk, M sjuk, S sjuk" . Men också unika "S gick flera steg!". "Simon till himlen :'-(" (största, bästa, kaxigaste kissen, 17 år, försvarade sitt revir in i det sista). "Åsa!! :'-(". "S börjar på Kastanjen, inskolning". "S själv första dagen 
:'''''-(", och senare samma dag "gick jättebra! :-))". "Tacomys o tårta!". "Sol". "Gröna Lund m S o S. Mora Träsk. Veteranbilar, karusell o glass. Autograf". "Sov till åtta!!" Ett helt år i några små anteckningar.
Och snart börjar ett nytt.

Rudolf

Rudolf med röda mulen. Jag vet hur du känner. Näsan rinner när jag kryssar fram med vagnen som i ett tv-spel. Skannar terrängen. Trottoar med pensionär och liten hund eller trottoar med barnvagn? Stora flingor i motvind. Forcerar snövallar. Halkar var tredje fotsteg. Känns som att försöka springa fort över skolans tjockmadrasser. Säga hej då till mina fina i tid. Med smink. Har nya tider att passa den här veckan. Ett nytt sammanhang där jag dricker automatkaffe och småpratar tv-program, har rast. Har kul.

Leker med tanken, men nej:

Som person är jag framåt, initiativtagande och ... typig, lättstressad med aggressionstendenser. På fritiden gillar jag att sova, peta näsan och supa. Jag är bra på att negga, fika länge och stirra stint. Mina svagheter är: hur lång tid har jag? Min målsättning är att jobba så lite som möjligt för stooora pengar. Detta kan jag bidra med till företaget (gäsp). Jag vill verkligen jobba på det här företaget för att jag är j-ligt desperat efter pengar och vill ha nya visitkort med cool amerikansk titel.

Arbetslivserfarenhet: 
2005 - pågående. A-kassa
2005 (maj) - 2005 (maj). McDonken
2003-2005. Hinseberg
Utbildningar / Kurser:
2004. Aggressionshantering
Arbetsprover:
Har taggat endel under Sankt Eriksbron.

Pepp

Försöker hitta glädje i allt det grå, alla "borden". Tända lampor. Lyxa med två koppar kaffe och en ansiktsmask. Peppa. Spela glad musik. Tänka framåt, uppåt. Det går ärligt talat sådär. Som när man har svårt att sova och tankarna fylls med sånt man inte är så stolt över. Magilningar. Ånej, det där. Åh, det.

Men så får man ju bara skärpa till sig. Bjussa på skiten och ta nya tag. Med lite perspektiv är det ju inte så farligt. Som att ja, jag sa till chefen att min utbildning på Berghs "kostar purjomassa pengar" (när blev purjo en lyxvara? Någon?) sådär härligt intelligent när jag begärde tjänstledigt.
Men va fan, hans min var ganska obetalbar. Och jag fick bra vitsord när jag så småningom sa upp mig ändå.

Poff! Nu känns det lite bättre.

Mindfullness?

Kreativa små har en idé om "rolig överraskning" (det var en säng där under en gång).

Dagens citat:

1: "När jag tittar på mig själv blir jag kär i mig". S vid matbordet idag, med en fyraårings självklarhet.
2: "Pontepinerna är Pontepinerna, Upsy Daisy är Upsy Daisy, Iggle Piggle är Iggle Piggle. Så är det mamma". S lite uppfodrande på min fråga om vem som är vem i "I drömmarnas trädgård" (Bolli-program).

Julig inspiration

Tillbringade ett par timmar på Konstfacks årliga julmarknad idag. Sammanfattning: varmt, mycket folk, många grafiska bokstavsplanscher och inspirationsvänligt.

Dagens citat:

"Den va så god så jag nästan blev kär i nån".  S om premiärsmutten av ProVivas blåbärsdryck.

N.Y

Har aldrig varit i The Big Apple, men om två år har jag det. Under tiden, tre sköna låtar jag dagdrömmer till: Markus Krunegård "New York", Paloma Faith "New York", Jay-Z (& Alicia Keys) "Empire State of Mind".

Snyftare

Apropå musik. Vad är det med vissa låtar, dom som liksom petar en rakt i magen? Klarar mig inte igenom "Jag är det fulaste som finns" (Jojje Wadenius / Barbro Lindgren) utan att böla. Just nu, rakt ner i lunchgröten. Samma sak med "Ingen vill veta var du köpt din tröja" (Raymond & Maria). Herregud, det är en upptempolåt men det spelar tydligen ingen roll, jag bölar ändå. "Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja. Och fast ni flyttat till ett hus som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var den låg. Och fast du lärt dig varje låt, och fast du har en härlig båt så finns det ingen som vill röra vid din kind." Buuuhuuuu.

Spotify, min vän

Blir så lycklig av Spotify. Hittar gamla synder som Edie Brickell and the New Bohemians. Bara namnet! Toktrista att titta på, men ack så bra. Och omslaget gillade jag redan då.

Livsöden

Jag har blivit min mamma. Mamma kunde namnen på alla svenska skådisar, hon satt och grät tyst till tv-producerade teaterpjäser, Här är ditt liv, dokumentärer och djupintervjuer. Älskade människoöden. Jag har precis plöjt igenom ett gäng repriser av Sommar i P1, kollar hellre på Skavlan än på Idol, grät senast igår till Sommarpratarna på TV, och älskar public service-kanalerna för sina tokintressanta dokumentärer (Frida - En trotjänarinna - goa, fina Frida som vigde sitt liv åt att piga åt en dryg läkargubbe, Palace Hotell - om Maja Nyblom, 94 år som gjorde allt helt själv, bokade, fixade frukost, bäddade, städade, målade, putsade fönster. "Att ta emot hjälp är inget alternativ. Då går det för långsamt, tycker Maja", Med adresslapp om halsen - om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under andra världskriget - att jag grät är en underdrift, dramadokun om Hagamannen.) Ja, ni märker ju - jag kan hålla på hur länge som helst. Människoöden, berättelser, samtal. Mamma i mig.

Dagens citat:

1: "Om du har pippa hela tiden så får du ont i tänderna."
Övertygande från storebror om nappen.
2: "Det är nog mormor." S om det rosa på himlen.

Överraskning

Har tillbringat morgonen på soffan. Allt för att få en extralur efter vällingfrukost för morgonpigga barn. Hör mig själv försöka hänga på alla förtjusta små utrop: Bob! Grodan! Rorry! (diverse Bolibompa-program). Slumrar till. Vaknar av ett undersökande finger i näsan. Slumrar. Lillen: bajs! Upp. Slumrar till. Lillen: bajs! Upp igen. Åter till soffan. Bang, bang, bang. Ljudet av metallbil mot ömtålig tv-bänk. Vaknar av stora: mamma, måste bajsa! Somnar om. Mamma, fäääärdiiig! Fäääärdiiig mamma! Fnitter. Öppnar dörren till toaletten:

Går upp.

Rivstart

Startar dagen med bajs i sängen (nej, inte jag), tvångstvagning och stresspåklädning. Glöm kaffe och frukost. Glöm tandborstning. Mössan på djupt ner över trötta osminkade ögon. Följt av en sammanbiten språngmarsch till förskolan.

Av med korviga kläder. Snyta rinnande näsor. Fingerkamma hår. Snudd på göra tumtricket (slicka på tummen och gnugga hud).

De håller handen. Vad heter du? Är det din lillebror? Hur gammal är du, är bror? Vad stiliga ni är. Fotografen är på besök idag. Mina fina sitter brevid varandra och skrattar i strykta kläder. Alla i rummet ler också och morgonen förvandlas med ens till lugn och mitt hjärta sväller.

Dofter

Vissa saker ägnar man sällan en tanke fast de är självklara. Som dofter. Dofter är ju egentligen en rak motorväg in till hjärnans känslocenter. Dofter är svåra att värja sig mot. De kräver inte ens medvetenhet. Dofter är också svåra att beskriva, precis som känslor. Dofter innehåller lika mycket information som sekunden den påminner om.

Det är intressant att det doftar olika hemma hos olika människor. Bakom matos och soppåsar alltså. Personliga dofter, spår av själva människan. Man kan tydligt känna vem man är hemma hos bara på lukten. Som en signatur. Läskigt nog verkar nått hända med den personliga doften när man blir gammal (förutom eventuella inkontinensbesvär). Gamla människor luktar specifikt. Det är som att lukten med ens blir homogen, stark, nästan frätande. Som att kroppens cykel har börjat gå bakåt.

Jag var insnöad på dofter redan när jag var liten. Älskade att stoppa näsan djupt ner i Skogaholmslimpan, alla slags tidningar och mitt gosedjur Ludde som luktade ljuvligt. Kan tydligt framkalla den lite elektriska doften av en LP-skiva, doften av stillastående diken på våren, den lite brända doften som frigjordes när dörrarna öppnades på pendeltågen, doften av jord och potatis i förrådet. Timotej schampo och balsam. Den av julpapper. Doften av mamma på väg till syjuntan, vita Läkerol. Pappa som luktade svagt av Ettans snus.

Också vinterns avsaknad av doft är intressant. Kanske just är därför vårens första dofter blir så påtagliga, som när fåglarna börjar sjunga.

Dofter som går in i magen: den av kyrkogård, simhall, Jäger. Lukter som går rakt in i hjärtat: doften av mina pojkar och av den jag älskar.

Kassa barnprogram

Sitter och retar upp mig lite i detta gråa. Lite skönt ibland. Känner mig sur på dåliga barnprogram. När man har barn blir man onekligen expert på vad som visas på TV, främst Barnkanalen. Mycket får jag kli av men det handlar ju mest om att jag inte tillhör målgruppen. Kvalitén och pedagogiken är ofta väldigt bra.
Men det som är kasst är riktigt kasst. Ta "Sagoträdet" till exempel. Vad är det för skit? Det ska vara ett program för döva barn. Är döva barn lika med dumma barn? Tycker döva barn automatiskt om helt andra saker än hörande barn? Tråkiga saker. Tramsiga saker.
Tänk dig ett träd. I trädet bor en skata, en mullig tant och ett troll med galna ögon och ett underbett. Trollet grimaserar och gestikulerar grovt, och säger tokroliga saker som "troll på dig!". Tanten ska göra sig fin och blandar en ansiktsmask med nått som är misstänkt likt diskmedel?! Kommer att tänka på en sketch i Saturday Night Live: "The Overacting Negro Ensemble - The family that overacts together stays together". Hittar tyvärr ingen fungerande länk, men i mitt huvud är det en väldigt rolig sak där samtliga inblandade överspelar å det grövsta och pratar väldigt högt och dramatiskt hela tiden helt urskillningslöst. Lite samma känsla får jag med Sagoträdet. Fast jag skrattar inte. Nog för att det är komiskt, fast mer i tragisk bemärkelse.

Sen har vi "Pysselskogen". Går ut på att barn får göra pyssel utav det som finns i skogen. Tanken är väl inte helt tokig, men vad får barnen göra? Jo, idag ska Emelie och Tyra göra ett spel av älgbajs som vi lindar med tråd (sant). Eller Hanna och William får göra ett halsband av en jordig skabbig tand (?) som vi lindar med - just det - tråd.
Kan man ha på fest får vi veta.

Det här med grannar ...

Lyssnar på Markus Krunegårds låt "Mitt kvarter" och funderar kring det här med grannar. Jag vet oroväckande mycket om mina grannar egentligen. Viss information har jag fått genom skvaller från dom få grannar jag faktiskt pratar med. Som att det inte bara är jag som tycker att han på trean är jäkligt obehaglig. Han skummade sig en kväll när grannen var på väg hem. Följde efter från O-plan och bytte trottoar när hon gjorde det. Undviker hans ögon. Sen har vi grannen vars brorsa tydligen är inblandad i ett mkt omskrivet rån som utfördes rätt så nyligen. Och grannen som knackade på och ville ha nått slags "moraliskt stöd" när innehavaren i lgh intill hade toksex. Hon var övertygad om att tjejen höll på att bli strypt och ville att jag skulle stå kvar i dörren när hon ringde på. Och nej, ingen öppnade. Och ja, jag skämdes. Grannar jag minns: han som brände papper i sin lägenhet och som polisen kom och hämtade en sen vardagskväll, originalet som bjöd på munspel från sin franska balkong iförd röd toppluva.

Sen har vi kategorin grannarna mittemot. Dom som jag kan se in till. Som jag motvilligt samlar på mig information om. Vi har familjen mamma, pappa med liten blond knodd som alltid drar på Pippi på de sju haven exakt samma tid varje dag. Exakt. Varje dag. De har en modernt inredd lägenhet med mönstrad fondtapet. Den tidigare innehavaren jobbade nog på bank. Han strök sina vita skjortor varje kväll. När sambons mage började växa fick han en fäbless för p-film. Hon brevid verkar plugga. Är sällan hemma. Har två katter. Ovanpå röker dom. Deras lgh ser stylad ut. Det gör inte grannens. Han går ofta runt i morgonrock och har väldigt smutsiga fönster med rosa/mintgröna gardiner.
Undrar vad dom tänker om mig?

Svinis

Den här med svininfluensan har ju blivit ett gigantiskt mänskligt experiment, både på ett socialt såväl som ett biologiskt plan egentligen. Först ska man ta ställning för eller emot vaccin - vill jag skjuta in tungmetall blandat med en liten dos hemtrevlig svinis, eller vill jag chansa på att kroppen klarar virusangreppet au naturell utan alltför svåra komplikationer. Pest - eller kolera? Kaffe - te? Kaffe - te?
Experterna uttalar sig till höger och vänster - starkt för vaccinet, eller lika starkt emot. Okej, så tar man beslutet (inte lika svårt när sonen visar sig tillhöra en riskgrupp, men fortfarande lika läbbigt). Kvarstår "bara" uppgiften att få tag på det eftertraktade. Detektivarbete på hög nivå, kolla nätet, höra med grannar, kolla med förskolan. Stressa till drop-in tider. Dörrar med lappar, "vaccinet slut!", i stressad handstil. Sonens besvikelse över att vid två tillfällen inte ha fått "midicin".
Och så slutligen, en kölapp på en bastuvarm vårdcentral. Och den sociala delen av experimentet börjar: en stooor mängd stressade personer i ett ganska trångt väldigt varmt väntrum, som alla vill samma sak (det eftertraktade alltså), kasta ut lite lagom luddiga instruktioner - och hepp! Förvånandsvärt många är tysta och väntar snällt lite sammanbitet längs väggarna, andra blir väldigt aktiva och börjar styra upp egenhändiga kösystem och så har vi dom gnälliga, knarriga. Väntan, toabesök, väntan. Och så skjuts in i ett lysrörsbelyst rum, en spruta i armen, och hej så var det över.
Eller?

Hejom fejom fallerallera

Precis som när man lämnar salongen hos frisören och rör sig genom stan med känslan av att man har en maskeradkostym på sig, känner jag mig efter en halvtimme i sminkstolen på Make Up Store. Ljuset är hemskt och det enda jag kan tänka på är att jag mest liknar en skrämd skata. Sminkösen är jättetrevlig och pratar sminktips, frågar hur känns det här?, och jag tänker kraaa kraaa. Flaxar hem och tänker att måtte jag inte stöta på nån från dagis nu, eller nån bekant jag inte sett sen 2002.

Den skrämda skatan efter lite hemmaretusch