Att vara lite eljest

Kanske är det någon form av igenkänning. Eller så ska man inte analysera så mycket. Men i mitt hjärta finns dom hur som helst, nördarna. Vad vore världen utan? Finns kanske på sidan, iakttagande, lite allvarsamma, underfundiga, udda. Att vara lite eljest. Nu ska man ju inte dra alla över en kam förstås. Akta. Alla är olika och allt det där. Men det gemensamma är kanske att inte föreställa sig. Kan man allt som är värt att kunna om något, då är det så. Det är liksom inte så ängsligt. En tröja är en tröja. Ack den som finge sitta i huvudet på en nörd under en dag.


Några nördfavoriter:

Sherlock Homes i BBCs tappning (Benedict Cumberbatch)

Erlend Oye i Kings of Conveniance

Steve Wiebe i King of Kong

Ambivalens

Funderar över Andreas Kleerup. Har en kluven känsla till den människan. Vilken märklig person. Blir alltid lite stel i ryggen när han är med på tv. Ska det gå att höra vad han säger? Man vill liksom hjälpa till lite. Det låter som han har ont i halsen, han får kämpa så. Som när man försöker prata eller ropa i en dröm. Samtidigt pyr jag. Skärp dig snälla. Du har ett barn. Och alltid en ny flickvän verkar det som. Kan de prata med varandra? Jag undrar hur? Eller hånglar dom bara kanske. Och han har "aldrig mått bättre" i intervjuerna. Fast det är svårt att se. Och nu har han ett band och ska sjunga. Stel rygg igen. Som han pratar då, tänker jag. Men plopp så kom en joker ur skjortärmen och jag får motvilligt erkänna att jag har en ny spellista på Spotify.