Men för helvete

Såg Erik Gandinis dokumentär "Videocracy" igår. Eller som Lennart Persson på Aktuellt presenterade den i ett inslag - "Viddeåkrejsy". Hum. Hur som helst. Jag förvandlades till en liten vulkan i soffan. Pustade, fnyste och morrade om vartannat. Fan, jag blir så jävla arg nu igen bara jag tänker på det. Vad är det frågan om? Äckliga gamla gubbar i maktpositioner som gör vad de vill med folkets tysta godkännande. Trasiga människor vars enda mål i livet är pengar, status, att synas, att dyrkas. Till vilket pris som helst. Trimmade kroppar med tomma ögon. Dansande, lättklädda, tysta. På en audition i något som ser ut som ett köpcentrum. Barn!familjer, ungdomar, äldre par applåderar fram vinnaren som blir en i raden av dansande tv-värdinnor, designade för att folk inte ska byta kanal (!!!). Finns det någon tänkande människa kvar i landet? Hur kan man stå ut, gå med på detta? Vulkanen på väg igen.

Hynnek Pallas/ SvD beskriver det lite mer sansat:

Erik Gandinis Videocracy är ett nedslag i den italienska tv-värld som sedan länge nästan helt styrs av landets sittande premiärminister Silvio Berlusconi. Han äger de kommersiella kanalerna och kontrollerar statstelevisionen. Här visas kändiskulten och den vidriga kvinnobild som dokusåporna och frågesportsprogrammen skapar – med lättklädda värdinnor som inte får yppa ett ord men dansa sexigt för att tittarna inte skall byta kanal.
Ingången i tv-världen sker via personporträtt. Vi får bland -annat möta en svarvare vars ambition är att bli känd genom att göra sig till en kombination av Van Damme och Ricky Martin, och landets mäktigaste tv-agent – en vän till Berlusconi som beundrar Mussolini. Samt unga kvinnor som slåss om de värdinnejobb som en dag kan leda till att de möter en fotbollsmiljardär.
Resultatet är en välgjord skärskådning av hur situationen skapar ett jämställdhetsproblem och ett demokratiskt underskott. Det illustreras bra av filmens bästa sekvens; en koppling mellan bildvalen producenten i Big brother-huset gör och den media-strategi som har gjort Berlusconi till landets mäktigaste man.
Till skillnad från mycket svensk dokumentärfilm är Videocracy en estetisk upplevelse; välfilmade intervjuer, bra arkivmontage, musikval som bygger upp dramatik och en personlig men återhållen berättarröst.
Berlusconi själv då? Han flimrar förbi i bakgrunden med sitt varggrin, men känns ständigt närvarande som den romerske kejsare han är – med fjärrstyrda vulkaner på tomten och billig underhållning till undersåtarna.


Se den.